Att bära och bli buren

Predikan Kyndelsmässodagen

Det finns en 100 år gammal berättelse om en grupp människor som fastnade i en snöstorm i fjällen. En i gruppen blev skadad och kunde inte gå. De enda som inte omkom i stormen, det var just den skadade och den som bar honom på ryggen. De gav varandra den värme som behövdes i utsattheten. De överlevde tillsammans. Berättelsen inspirerade senare till en bön med raden: Den bördas tyngd som gör ryggen rak.

 I bibeltexten  bär den gamle Symeon på Jesusbarnet, dvs han bär på Gud. Kanske är det också din och min uppgift. Att bära Gud. Den judiska mystikern Etty Hillesum berättar hur hon i nazisternas läger såg som sin uppgift att bära Gud. Där bara mörker, misär och likgiltighet bor, måste vi bära in ljus, bära in Gud. Hon skriver i sin dagbok:

 Jag ska försöka hjälpa dig, Gud, genom att se till att mina krafter inte rinner ut, men jag kan inte garantera något på förhand. Men en sak har blivit allt klarare för mig: och det är att du inte kan hjälpa oss, det är vi som måste hjälpa dig att hjälpa oss. Och det är allt vi kan göra i dessa tider och det enda som verkligen gäller – att vi räddar det av dig Gud som finns i oss själva. Vi måste hjälpa dig och försvara din boning inom oss in i det sista.

 Även om vi inte befinner oss i samma extrema utsatthet som Etty Hillesum så får också vi bära. Bära Gud genom att bära varandra. Det händer något med oss människor när vi gör det. Som Stockholms förra biskop Caroline Krook skriver: den som är rädd för att bära snärjs lätt in i ensamhetens snårskog och självupptagenhetens mörker och känner sig själv mycket sällan buren.

 Vi är kallade att bära varandra, bära Gud, och när vi gör det så bär också Gud oss. Det är själva hemligheten. Det är så vi ger och får värme och överlever i utsattheten. Den som bär, är den som blir buren.