Predikan Septuagesima

För många år sen var jag hemma hos en gammal änka. Både hon och hennes nyligen avlidne man var rullstolsbundna och på äldre dagar hade de sällan möjlighet att komma ut i friska luften. Lägenheten låg på bottenplanet och vintertid var den mörk, men änkan berättade att mitt på dagen lös det in en strimma av ljus genom vardagsrumsfönstret. För att komma dit var man tvungen att ta sig fram över höga trösklar och hennes gamle man var i slutet alldeles för svag för att ta sig dit i rullstolen. Den gamla, spröda änkan berättade därför hur hon varje dag hade uppbådat alla sina krafter för att putta på sin makes rullstol, över trösklarna, in i vardagsrummet och fram till fönstret. Där kunde hennes man få njuta av solljuset en liten stund varje dag, den sista tiden i sitt liv.

Moder Teresa har sagt att kristendom handlar om att tjäna sin medmänniska. Det är kristendom i handling. Inte tjäna sin medmänniska för att vinna poäng hos sin omgivning eller hos Gud, inte av egenintresse i hopp om att bli belönad och vinna tacksamhet. Utan tjäna för att det är människans uppgift här på jorden, och att göra det utan stora åthävor, att verka i det fördolda.  Jag själv försöker bli bättre på det. Jag hjälper till och ställer upp, men jag vill gärna ha ett tack för det, gärna lite beröm och kanske till och med lite beundran, att andra ser hur generös och hjälpsam jag är. Det bor nog en Jona inom oss alla, en djupt mänsklig önskan att rättvisan ska segra, att en dag bli belönade och bekräftade för våra goda handlingar. Och visst blir vi, liksom Jona, missnöjda när människor glider in på ett bananskal och får samma del av kakan som vi. Jona blir så bitter att han hotar Gud med att ta sitt liv. Orättvisa är ju det värsta vi människor vet. Om någon minister går före i kön och får en lägenhet inne i stan. Då är måttet rågat. Det är visserligen krig och flyktingkatastrof i världen, svält och en klimatsituation som hotar hela vår skapelse. Men nu vi går man ur huse. Nu går drevet. Jag är mycket missnöjd, säger Jona. Varpå Gud svarar med frågan: Har du skäl att vara vred?

För alla oss som strävar efter gudomlig rättvisa, att alla ska få sin beskärda del, har jag en dålig nyhet. Gud är inte rättvis. Jag vet, det är provocerande. Även om du så är Moder Teresa så gör inte Gud någon som helst skillnad på dig och din värsta fiende. Det finns också en god nyhet. Vi som inte tror att vi duger, som tycker att vi har gjort bort oss, när drevet är riktat mot oss så kan vi lita på att Gud inte överger oss. Som Jona konstaterar: Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek. Enligt den kristna människosynen är vi alla beroende av barmhärtighet om alla våra tankar och baktankar, gärningar och illgärningar skulle avslöjas. Som Jesus säger i dagens evangelium, vi är alla dåliga tjänare. Man skulle kunna säga att det är ett av kyrkans motton. Den gamle ärkebiskopen Nathan Söderblom lät till och med rista in detta bibelord på sin gravsten. Kanske som en påminnelse till dig o mig: Det är ok om du inte alltid är på topp, att du gör bort dig, att du har baktankar när du är hjälpsam. Vi är alla likadana. Och ibland glimtar vi till, ibland när vi, utan att tänka på det, som en självklarhet, puttar på vår medmänniska över livets trösklar och fram till den lilla strimman av solljus som söker oss varje dag.