Jesus plays rock n' roll?

"Nice boys don't play rock n' roll! I bet your mama said: nice boys don't play rock n' roll!"

En vettlös sångare i 20-års åldern iklädd någon form av läderutstyrsel svär frustrerat, stampar foten i golvet och kickar igång låten på någon av Hollywood Strippens dekadenta rockklubbar i mitten av 80-talet. Antingen är det en väldigt dålig eller en väldigt bra videokamera, för man kan faktiskt urskilja dimman av svett, sprit och droger som vilar över spelningen.

Sprit och droger, kriminalitet och utanförskap. Guns n' Roses var ett av alla de band som inte bara levde upp till myten kring rock n' roll, sångaren Axl Rose och de andra bandmedlemmarna skapade sin egen myt.

Jag håller på att läsa en bok om just det bandet. Och visst ryggar jag tillbaka när jag läser om all smuts, all destruktivitet.

Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över dessa trasiga människor. Inte att de super konstant och tar droger. Det är bara sorgligt och djupt tragiskt. Men däremot över deras livskamp. Människor som trotsar fasansfulla uppväxter, hemlöshet och beroende och hittar en väg att få spela av sig och skrika ur sig all frustration: musiken.

Jesus hade en förmåga att söka upp samhällets allra mest utsatta individer. Kanske hade han sökt sig till rockscenen på 80-talet. Sökt sig till de människor som andra föraktade, som man sa spelade Djävulens musik.

Idag finns det knappast några trevliga människor, "nice boys", kvar om man får tro låttextens budskap: alla spelar väl rock på stereon ibland. Och Axl Rose har faktiskt fel. Min mamma har aldrig sagt att trevliga pojkar inte spelar rock n' roll.