Jag hostar, har ont och äter penicillin. Jag tycker verkligen inte synd om mig själv. Men varje gång jag blir sjuk, påminns jag om människans bräcklighet.
Vår kropp är bräcklig. Så väldigt ömtålig.
Jag tror på själens odödlighet, på kroppens fysiska uppståndelse. En uppståndelse utan sjukdom och smärta. Jag kan förstå döden som en passage, en födelse till ett evigt liv.
Vad jag inte förstår är varför vi drabbas av sjukdom och skador under vårt jordeliv. Hade vi inte kunnat få leva med en stark, okuvlig kropp?
"Då hade du inte uppskattat livets friska stunder", kanske du säger.
Och jag vet inte vad jag ska svara.
.
Gör vi det då? Uppskattar livets friska stunder? Är det inte ofta så att vi tar dem för självklara och sen gnäller så örona går ur led när vi INTE har det som vi ansåg som vår födslorätt? Att vi blir påminda om hur bra det är som friska genom sjuka emellanåt har jag inte så svårt att ta, inte heller att det kanske är ett effektivt sätt att lugna ner oss i hamsterhjulet. Men jag har lite svårt att greppa Guds mening med katastrofer som Haiti t.ex. Fast jag försöker - lite desperat och krampaktigt, det medges - vila i att det handlar om något så mycket större att jag inte har förmågan att förstå.
SvaraRaderaMaria, jag tror du har rätt: vi glömmer många gånger hur bra vi har det när vi är friska. Det är tråkigt bara om vi måste bli sjuka för att förstå hur bra vi har det...
SvaraRaderaVad gäller naturkatastrofer tror jag aldrig att det är Guds mening. Gud vill aldrig onaturlig död och lidande, det är vad jag tror.
Mvh Olle
Hmmm. Exakt vad menar du med KROPPENS uppståndelse? Det här har jag nämligen funderat på ända sedan jag fick frågan på antagningskonferensen (!). Är det en kropp som den vi har i dag, eller en annan slags kropp?? Hur ser den i sådana fall ut?
SvaraRaderaJAG HAR HÖRT OM EN STAD OVAN MOLNEN naiv och fin tolkning mitt barndoms minnesarkiv. Nu min tro:Då går den jordiska kroppen till förruttnelse och blir mull.Ger så näring till nya växter och djur .Den andliga kroppen finns (runt allt levande) den syns inte för våra fysiska ögon men vi kan känna av den..beroende hur känsliga vi är.Olika religioner kallar denna andliga eteriska kropp vid olika namn.typ- aura .Den tror jag lämnar den fysiska kroppen vid vår död och vi kommer till en annan dimention. en himmel" vardagligt uttryckt. Denna" himmel" och plats,en annan frekvens energi, förborgad för våra för lågt(grovt) utvecklade sinnen vill jag tro att vi får det något bättre än det vi känner till här..Jag tror att vi skapar den "himmel" vi vill .Möter där dom vi önskar möta. All min respekt för olika syn på detta gåtfulla land och hur många himlar det finns. Anar jag att dom är oändliga och kanske man måste fortsätta upptäcka efter sin bortgång också speciellt om man inte har varit (sökare)eller vad jag vill kalla mer possitivt upptäckare här på jorden..Hur som . Spännande blir det i alla fall.Men glöm inte vi kan vara antenner till Guds energi här och nu och verkligen få kraft genom att öppna oss för kärleksbudskapen som ryms i alla religioner. Enkelt eller hur.!Sjukdom är så mycket mer att skriva om det skulle ta timmar att bena i det. Hoppas du snabbt blir frisk kära Olle. Frid! som du säger och jag säger Tja-ba.kramizzzzzzz
SvaraRaderaVilka spännande kommentarer!
SvaraRaderaIda- jag ser kroppen som ett verktyg som tillåter mig att spela tennis, umgås och äta god mat i himlen. För det vill jag ju inte vara utan! Jag grundar resonemanget på den enda uppståndelse jag känner till: Jesu Uppståndelse. Han uppstod så att man kunde röra vid honom, tala med honom. Det ser jag framemot.
Eva - ett intressant resonemang som har likheter med många religioner. Ingen vet ju hur det blir i himlen så jag håller med dig: det gäller att närma sig ämnet med stor respekt för andras tankar. Tack för dina tankar!
Frid och tjaba!
"Och jag vet inte vad jag ska svara."
SvaraRaderaMen det är ju basic ju.
Att vi blir sjuka har enligt uppenbarelsen med syndafallet att göra, då döden genom människornas olydnad kom in i världen och människorna fördrevs från Edens lustgård och tvingades arbeta för sitt levebröd. Konsekvens av syndafallet är arvssynden som drabbar alla människor och som vi endast genom Guds nåd kan bli befriade från genom dopet, då vi föds på nytt.
Lidandet är också av fundamental betydelse för kristendomen. Hur annars förstå Kristi försoningsoffer på korset? Genom att uppoffra våra egna små lidanden kan vi på ett mystiskt sätt förena oss med vår Herres uppoffring och så genom de heligas samfund låta det bli till gagn för alla lemmar i Kristi mystiska kropp.
Om Gud har skapat världen och styr och upprätthåller den, följer att ingenting kan ske utan hans medgivande. Han är allsmäktig. Men varför sker då naturkatatsrofer? Vill Gud oss illa? Nej, naturligtvis inte. Han vill tvärtom vårt allra bästa, vår själs eviga frälsning. Han har gett oss livet men inga garantier för hur länge vi kommer att leva. Han kan närsomhelst ta det ifrån oss. Vi säger att vår tid är inne. En naturkatastrof kan, hur plågsam den är, tjäna som en allvarlig påminnelse om världens förgänglighet. Vi vet att världen en dag ska gå under och Kristus återvända för att döma levande och döda. Alla människor har att förhålla sig till de yttersta tingen: död, dom, himmel, helvete.
Den kristna tron säger också att ingen människa föds förtappad utan får precis så mycket nåd av Gud för att frälsa sin själ. Endast de som vägrar frälsning går förlorade. Alla som dog i jordbävningen har så ställts inför sin Skapare och Domare. Var de redo att möta Gud? Är vi själva det?
Från en plötslig och olycksalig död, förskona oss o Herre, är en klassisk bön!
/Sic transit gloria mundi