Det berättas hur en tysk soldat började sjunga "Stilla natt" i skyttegraven den första julen under Första världskriget. Den spröda rösten skar genom den tillfälliga tystnaden av granater och kommandorop, och snart föll allt fler tyskar in i julsången under den stjänklara himlen natten den 24 december. Sången växte i styrka och snart kunde engelsmännen på andra sidan slagfältet höra: "allt är frid". Ett ljus tändes i en av skyttegravarna och exemplet följdes: snart var krigsfronten beklädd med rinnande stearinljus som tappert lyste upp julnatten.
"We not shoot. You not shoot." De dröjde inte länge för de tyska och engelska soldaterna smugit sig upp från skyttegravarna och träffats mitt ute på slagfältet. Man bjöd varandra på cigaretter, bytte mat med varandra och fortsatte sjunga tillsammans. Allt medan befälen stod bestörta och tittade på hur de unga soldaterna fraterniserade med varandra.
Men befälen behövde inte oroa sig särsklilt länge. I mitten av januari låg människorna åter och sköt på varandra från gravarna, stack varandra med bajonetter och slet upp varandras kroppar med granater. Och fortsatte att göra så i över tre år till.
Trots krigets fortsatta ödeläggelse, kan jag inte låta bli att tycka att berättelsen om den unga soldaten som börjar sjunga Stilla natt i en avlägsen, vinterkall skyttegrav, är en av de finaste julberättelser jag vet. Berättelsen om hur en enskild människa kan stoppa förödelsen, brutaliteten och sprida julens evangelium, om bara för en kort stund:
Allt är frid.
Vilken fin blogg du har! Tack för berättelsen om soldaterna! Har själv haft den en gång i tiden, men den har lyckats gömma sig. NU har jag den igen, vad glad jag är! Önskar Dig ett gott slut på 2009 och ett Gott Nytt 2010! Kram, Anne
SvaraRaderaTack Anne! Ja det är en häftig berättelse, som (tyvärr) är lika aktuell idag som för snart ett sekel sen...
SvaraRaderaGod fortsättning och Gott Nytt År!