Ödmjuk tro

Jag tycker om ödmjukheten i den här berättelsen. Jag fick del av den genom en katolsk dam som gärna besöker vår kyrka.

För 100 år sedan befann sig en universitetsstuderande på tåget tillsammans med en person som såg ut att vara en bättre bemedlad bonde. Denne bad rosenkransen och rörde pärlorna sakta mellan fingrarna.

- Ursäkta min herre. Tror Ni verkligen på sån där gammal vidskepelse? frågade studenten den äldre mannen.

- Ja det gör jag. Gör inte Du det? sa mannen.

Studenten brast ut i skratt och sa:

- Jag tror inte på såna dumma påfynd. Lyd mitt råd! Släng ut rosenkransen genom fönstret och lär Er vad vetenskapen har att säga om det.

- Vetenskapen. Jag förstår inte den nya vetenskapen. Du kanske kan förklara den för mig, sa mannen ödmjukt med tårar i ögonen.

Studenten såg att mannen var djup rörd. För att inte ytterligare såra hans känslor, sa han:

- Var vänlig och ge mig Er adress, så skall jag skicka lite litteratur i ämnet.

Mannen letade igenom innerfickan i rocken och gav sedan studenten sitt visitkort. När denne läste på kortet, rodnade han tystnade. På kortet stod: Louis Pasteur, Direktör för Vetenskapliga Forskningsinstitutet i Paris."

.