I förra veckan fick jag se världens bästa tennisspelare genom tiderna spela i Stockholm Open, Roger Federer.
Jag fick höra att Federer är unik på flera sätt.
Bland annat ska han vara en av de få tennisstjärnor som inte går runt med en klump i magen.
Trots världsstjärnornas miljoner på kontot och tennistokiga fans i varje land, påstås det att de plågas av en ständig kamp
att vinna, att prestera, att vara någon.
Jag vet inte om det stämmer, men det är väl inte omöjligt?
För det är väl så vi människor blir omtyckta, både av andra och av oss själva.
När vi presterar, när vi vinner.
Det är tragiskt att är så.
För jag är övertygad om att du har ett oändligt värde även när du förlorar.
Jag hoppas att Federer har insett det.
.
Du skriver något extremt viktigt. Detta är ett av de största problem vi människor dras med i våra relationer och i vår syn på oss själva.
SvaraRaderaKärlek förutsätter en balans, dvs att man möts som likvärdiga. I en situation där en part ser sig som mindre kan inte kärleken leva. (Och samma sak med någon som ser som som större.)
Detta är också centralt i det kristna budskapet. Hud valde bort sin gudomlighet när han sände Jesus. Jesus levde mitt ibland oss på våra villkor - som en av oss. Han delade våra villkor. Han till och med dog som en av oss, utan att hävda någon makt.
Till och med efter döden så var det Gud som uppväckte honom, han gjorde det inte av sig själv.
Att avsäga sig all makt på det sättet är den totala kärlekshandlingen. "Ty så älskade Gud världen...."
Det ger oss ett exempel att leva efter. När vi slutar försöka prestera och vara bäst kan vi möta människor fullt ut och där finns kärleken.
Att säga att man behöver hjälp kan vara bland det största man ger en annan människa, nämligen känslan av att vara sedd och behövd.
Tack för dina ord P-A! Olle
SvaraRaderaFint...ska tänka på det oftare.
SvaraRadera