Människor i tusental vallfärdade för att fira mässa i kyrkoruinen och på den omkringliggande kyrkogården. En insamling startades för att återuppbygga kyrkan, en av de största insamlingarna i Sveriges historia.
Det här är ingen berättelse från Medeltiden. Det här är 1990, Katarina kyrka.
En berättelse om hur en sönderfallen kyrka, en kyrka i ruiner föder tro och hopp hos den moderna, förnuftiga människan.
Jag funderar på om det ibland är likadant med livet?
När livet rasar samman, när livet är i ruiner, då föds ibland en tro, ett hopp. Jag har själv fått uppleva det.
En tro att livets fasta, livets hårda prövningar, inte har sista ordet.
Ett hopp om att glädjen kan återuppstå i våra liv.
Katarina kyrka vittnar om uppståndelse. Ikväll och sedan 15 år välkomnar den återuppbyggda kyrkan människor att våga tro och hoppas.
Välkommen du också.
.
Du formulerar dig såå bra Olle.. Hoppet är det sissta som lämnr en människa!.hoppas även jag fast det ser kolsvart ut för närvarande . I bedrövelsen tänds "oponenten" innuti till liv , Nu räcker det ! .Insikten ligger under sorg och bedrövelse , manar att vända om. Att se sig om .Där liv finns,-finns också alltid hopp.-och hopp är samma sak som tro, djupt inne i mej, sammanvävt med kärlekens energi och glöd.
SvaraRaderagillar hellre att man säger kyrkobyggnaden, skulle jag gjort om jag var präst. Gud ska inte ha med kyrkorna in i himlen.
SvaraRaderaTack Eva! Du kan formulera dig du också, det må jag säga. Allt gott.
SvaraRadera