Predikan Kyndelsmässodagen
Det finns en
100 år gammal berättelse om en grupp människor som fastnade i en snöstorm i
fjällen. En i gruppen blev skadad och kunde inte gå. De enda som inte omkom i
stormen, det var just den skadade och den som bar honom på ryggen. De gav
varandra den värme som behövdes i utsattheten. De överlevde tillsammans.
Berättelsen inspirerade senare till en bön med raden: Den bördas tyngd som gör
ryggen rak.
I
bibeltexten bär den gamle Symeon på Jesusbarnet, dvs han bär
på Gud. Kanske är det också din och min uppgift. Att bära Gud. Den judiska
mystikern Etty Hillesum berättar hur hon i nazisternas läger såg som sin
uppgift att bära Gud. Där bara mörker, misär och likgiltighet bor, måste vi
bära in ljus, bära in Gud. Hon skriver i sin dagbok:
Jag ska försöka hjälpa dig, Gud,
genom att se till att mina krafter inte rinner ut, men jag kan inte garantera
något på förhand. Men en sak har blivit allt klarare för mig: och det är att du
inte kan hjälpa oss, det är vi som måste hjälpa dig att hjälpa oss. Och det är
allt vi kan göra i dessa tider och det enda som verkligen gäller – att vi
räddar det av dig Gud som finns i oss själva. Vi måste hjälpa dig och försvara
din boning inom oss in i det sista.
Även om vi
inte befinner oss i samma extrema utsatthet som Etty Hillesum så får också vi
bära. Bära Gud genom att bära varandra. Det händer något med oss människor när
vi gör det. Som Stockholms förra biskop Caroline Krook skriver: den som är rädd för att bära snärjs lätt in
i ensamhetens snårskog och självupptagenhetens mörker och känner sig själv
mycket sällan buren.
Vi är kallade
att bära varandra, bära Gud, och när vi gör det så bär också Gud oss. Det är
själva hemligheten. Det är så vi ger och får värme och överlever i utsattheten.
Den som bär, är den som blir buren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar